Minnen från en flygtekniker, läs den genom att klicka här.
Rustmästare Bohlin, legendarisk trupputbildare på F 11, instruerar hur man gör honnör och lärde många värnpliktiga hur den skulle utföras.
Vaktsoldaterna fick en mycket god utbildning, här möjligen en ur vaktplutonen vid en flygvapenövning 1942.
Brand- och räddningstjänst övades ofta, ibland med lättantändligt material i form av S 16 Caproni.
Ingvar Olheim var trupputbildare vid F 11 under många år och lärde många värnpliktiga att skjuta kpist och marschera i takt. Ingvar har skrivit ner minnen från sitt jobb på flottiljen.
"När F 11-förbandet sattes upp hade flygvapnet inga egna trupputbildare, utan truppfurier från armén anställdes. Armén hade på den tiden gott om välutbildade furirer som ej inom rimlig tid (5-10 år) kunde räkna med att erhålla underofficersutbildning och få en egen sergeantstat. Bland dessa plockade flygvapnet ut gräddan och anställde dem som trupputbildare. Dessa fick sedan chansen att relativt snabbt avancera och bli underofficerare.
1944 startade flygvapnet egen utbildning av trupputbildare. Vid F 11 anställdes då fyra ynglingar som sändes till FCS i Västerås för utbildning. I oktober året därpå blev de vicekorpraler och ställdes inför sin första egna trupp - ett gäng efterinkallade repövare i 40-årsåldern. 1947 var de fyra färdigutbildade trupputbildare och sattes in i produktionen.
På den tiden hade flottiljen inryckning av de värnpliktiga i två omgångar med sex veckors mellanrum. Den första kullen ryckte in i början av oktober och den andra i mitten av november. Avsikten var att grundutbildningen skulle vara klar till jul.
Den största delen av de värnpliktigas grundutbildning bedrevs vid 4. kompaniet under den s.k. soldatskolan i 4-6 veckor. Den värnpliktige hade i allmänhet därefter mycket litet markstridsutbildning. Bevakningsuppgifterna på flottiljen sköttes av vaktplutonen och där bedrevs utbildning året om. De värnpliktiga vid vaktplutonen skötte bevakningen och upprätthöll därutöver brandberedskapen och räddningstjänst. Under de första åren fanns som regel en civilanställd brandförman. Så har t ex Sveriges främste olympier Gert Fredriksson varit anställd som brandförman vid F 11. Senare placerades en trupputbildare i brandstationen som brandförman.
Trupputbildaren i övrigt, som inte hade förmånen att tjänstgöra på vaktplutonen placerades på de olika divisionerna som biträde åt stabsunderofficeren. De sysslade då med allt som kunde förekomma på en expedition, men gick dessutom vaktchef, dagbefäl eller brandberedskapschef.
Den högsta statusen bland trupputbildare på den tiden hade de som tjänstgjorde på vaktplutonen. Vaktplutonen leddes av en plutonchef och hade fyra vaktgrupper. Plutonchefer att minnas är sergeanten Birger Brink (sedermera drivmedelsingenjör och bror till förvaltaren och legendariske piloten Gösta Brink) och fanjunkaren Sigurd Eriksson.
Vaktsoldaterna fick en mycket god utbildning, inte bara i handhavandet av vapen, utan även i uppträdande, telefonkultur o.s.v. För att öva telefonpostens arbete byggdes ett separat telefonnät i lektionssalsbyggnaden. Att uppleva den värnpliktiges min när han konfronterades med en telefon i lektionssalen var många gånger ganska dråpligt. Man måste komma ihåg att på den tiden var det inte så vanligt att de hade telefon i hemmet.
1957 kom så flottiljpoliserna och trupparna slapp vakt och beredskapstjänsten. Då flottiljpolisorganisationen infördes ändrades värnpliktsutbildningen så att en utbildningsavdelning sattes upp vid specialkompaniet (4:e kompaniet) med en utbildningsledare samt ett antal pluton- och gruppchefer. Utbildningsverksamheten var underställd baschefen.
De värnpliktiga ryckte in i fyra omgångar med tre månaders mellanrum. Utbildningen bestod av ett grundskede (1a) på sex veckor, som samtliga värnpliktiga genomförde, samt ett yrkesskede (1b) där den värnpliktige utbildades för avsedd befattning. I skede 1b deltog ej handräckningsmanskap och expeditionsbiträden utan dessa placerades ut på respektive kompani direkt.
Efter genomfört skede 1b placerades de värnpliktiga ut för tjänst på de olika kompanierna. Under skede 1b varvades markstrids- och yrkesutbildningen och i slutet övervägde yrkesutbildningen. Skede 1 avslutades med en tillämpad övning ute i värnterrängen med tältförläggning, dygnet-runttjänst, fältmässig matlagning och fiendestyrka.
Cirka 3 månader efter genomfört skede 1a och 1b återsamlades de värnpliktiga till specialkompaniet för koncentrerad repetitions- och vidareutbildning (skede 2) under en vecka. Under den veckan genomfördes stridsskjutningar i grupp, prisskjutning och högre förbandsutbildning. Under denna tid blev trupputbildaren en yrkesstolt expert på utbildning även under svåra förhållanden.
Ingvar Olheim tillhörde den s. k. experimentkullen, alltså flygvapnets första egna utbildade truppare och hade förmånen att uppleva förvandlingen från ett gäng beväringsplågare till utbildare med yrkesstolthet och skicklighet.
Utbildningen och träningen i att fatta snabba beslut, ge order och förmågan att improvisera har visat vara till väldigt stor nytta även i den civila karriären efter F 11-tiden.
Vakt- och beredskapstjänsten övertogs 1957 av flottiljpoliser som därefter ansvarade för utbildning i brand- och räddningsberedskapen. Här en grupp värnpliktiga under utbildning 1971.
Fältmässiga övningar ingick trupputbildarnas uppgifter.
Kulsprutepistol m/45 var under många år det vapen som trupputbildaren skulle lära de värnpliktiga att hantera.
Ordning och reda i leden var nödvändigt för att få den militära ordningen att fungera, inte minst när flottiljen skulle inspekteras av högre befattningshavare.
Inte bara värnpliktiga skulle lära sig hantera vapen. Trupputbildarna utbildade, säkert under något lättsammare former, även flyglottor att hantera vapen, i detta fall Kamrat 40, dvs. pistol m/40.