Författare: Artikel ur Pennan & Svärdet
I början av 1935 utlystes i Tyskland en tävling mellan olika flygindustrier gällande konstruktion av ett mångsidigt lätt flygplan med extrema start- och landningsegenskaper. Fieseler konstruerade och tillverkade ett högvingat enmotorigt två- eller tresitsigt flygplan med beteckningen Fi 156. Efter de höga landställsbenen och extrema lågfartsegenskaperna fick flygplanet snart tillnamnet Storch. Mot slutet av 1936 fanns tre provflygplan, som genomgick intensiv flygutprovning. Redan 1937 förelåg de första beställningarna från Luftwaffe och serietillverkningen inleddes. Fram till krigsslutet 1945 tillverkades officiellt närmare 2 900 exemplar av Fi 156 vid flera olika fabriker. Luftwaffe använde typen som förbindelse-, spanings- och ambulanstransportplan vid samtliga krigsskådeplatser.
Sverige var ett av de första länder som fick tillstånd att köpa Fi 156. Två exemplar beställdes för utprovning 1938. I juni leveransflögs två Fi 156C-1 från fabriken i Kassel till Sverige. Det första exemplaret flögs av Björn Bjuggren och anlände till Bromma den 20 juni 1938. Det andra flögs dagen efter av Nils Söderberg. Flygplanen fick till en början beteckningen P 4 (nr 803 och 804) men den ändrades senare till S 14 (nr 3803 och 3804). P 4 genomgick en omfattande utprovning som eldledningsplan vid artilleriets skjutskola i Skillingaryd. Proven visade på flygplanstypens stora och breda användningsområde och en serie på ytterligare sex flygplan beställdes 1939. Dessa levererades i demonterat skick per järnväg till Centrala Flygverkstaden på Malmen (CVM) där de monterades och levererades som S 14A till flygvapnet från januari till april 1940. Samtliga flygplan baserades vid F 3 Malmen där de tjänstgjorde som förbindelse- och spaningsplan i samverkan med olika arméförband.
Den 7 juni 1941 beställdes ytterligare tolv Fi 156C i Tyskland. Priset var beräknat till 1 210 000 kronor. Leveransen blev kraftigt försenad och det var först efter förhandlingar om kompensationsleveranser av kullager 1943, som affären kunde avslutas. Flygplanen tilldelades temporära tyska civila registreringar innan de leveransflögs till Sverige sommaren 1943. Serien var tillverkad av Mráz med beteckningen Fi 156Ca-3 och var ursprungligen avsedda för Rommels styrkor i Afrika. I flygvapnet fick typen beteckningen S 14B och baserades vid F 3 Malmen. Under kriget landade tjugotalet Storkar tillhörande Luftwaffe med flyktingar och desertörer i Sverige. Ytterligare sex av dessa tillfördes 1948-1949 flygvapnet med beteckningen S 14B. När typen togs ur aktiv tjänst 1961 såldes tio exemplar till Tyskland och Österrike. Ett av dessa finns numera vid Flygvapenmuseum i Linköping.
Författare: Axel Carleson
I skuggan av andra världskriget fann Fieseler Fi 156 ”STORCH” (kallad S14 eller ”Storken) vägen till det svenska flygvapnet, där den fick en mångfacetterad och intressant användning. Det var det första användbara specialflygplanet med extremt korta start- och landningssträckor och med ytterst blygsamma krav på underlaget. Genom att vingarna var försedda med vingspalter, sk ”slots” hade S14 utomordentliga lågfartsegenskaper. Detta innebar att den kunde flyga så långsamt som 50 km/tim och landningssträckan blev så kort som 15 meter.
S14A och S14B klassificerades som ett täckt högvingat monoplan med fällbara vingar. S14A var 2-sitsig medan S14B var 3-sitsig. Den stora glasförsedda kabinen gav en utmärkt god runtomsikt och var därför mycket lämpad som spanings- artellerieldlednings- och sambandsflygplan. Men ”Storken” kom också att utnyttjas för helt andra ändamål i flygvapnet, som t ex:
• Vid flygvapnets 25-årsjubileum 1951 användes en F11-”Stork” för flygande reklam och polisövervakning. Planet var försett med två ”invasionshögtalare”, en under resp vinge.
• 5 st F11-”Storkar” gjorde vid 25-årsjubileet 1951 en mycket uppmärksammad flygning, då man uppträdde med en flygande musikkår (se Medlemsnytt 4/2000 ”Himmelsk musik”).
F11 opererade med S14 från 1947 till 1961, då de togs ur tjänst. Planen såldes då för civilt bruk till Tyskland och Österrike. Minnet av den fantastiska ”Storken” torde fortfarande vara levande hos många. En given plats i F11:s historia har planet verkligen säkrat sig.
Artikel ur ”Skavsta förr” och NFF Medlemsnytt Nr 4/2002
Författare: Jan-Åke Berg 2008-02-15
Sverige var ett av de första länderna som i slutet av 1930-talet medgavs köpa det tyska flygplanet Fi 156.
Flygplanet kännetecknades av möjligheterna att flyga utomordentligt sakta och att det krävde mycket korta start- och landningsstråk. Lägsta fart med full klaff och motorpådrag var ca 48 kmt. En av de mera spektakulära flygningarna med Fi 156 var kanske räddningen av den italienske diktatorn Mussolini ur ett alpfängelse efter den italienska kapitulationen genom en insats med specialtrupp under ledning av Otto Skorszeny.
Det första av de svenska flygplanen flögs till Bromma och landade där den 2 juni 1938. Förare var Björn Bjuggren, sedermera chef för F 4 och störtbombsexpert. Dagen efter anlände Nils Söderberg, provflygare m m med flygplan nummer två.
Flygplanen betecknades då P 4 (Provflygplan typ 4) och hade identifieringsnumren 803 resp 804. Beteckningen ändrades senare till S 14 (nr 3803 resektive 3804).
P 4 gick igenom ett omfattande provprogram, bl a som eldlednngsflygplan vid artilleriets skjutskola i Skillingaryd. Proven visade att flygplanet hade att brett användningsområde varför ytterligare sex flygplan beställdes under 1939. Till Centrala Flygverkstaden på Malmen sändes flygplanen med järnväg, varefter de under tiden januari-april monterades och levererades till Flygvapnet med typbeteckningen S 14A. De kom samtliga att då baseras vid F 3 på Malmen och utnyttjades huvudsakligen som förbindelse- och spaningsflygplan i samverkan med arméförband.
I juni 1941 utökades beställningarna i Tyskland rörande ytterligare 12 flygplan Fi 156C. Leveransen blev mycket försenad genom tyska krav på motprestationer, bl a avseende köp av svenska kullager. Leveranserna kunde ske först under 1943. Som kuriosum kan anföras att dessa flygplan, som var av typen Fi 156Ca-3 ursprungligen avsetts för de tyska styrkorna i Nordafrika. Den svenska typbeteckningen blev S 14B och flygplanen baserades vid F 3 på malmen.
Under kriget landade sammanlagt ett 20-tal Fi 156 ur Luftwaffe i Sverige med flyktingar och desertörer från östfronten. Av dessa flygplan tillfördes Flygvapnet ytterligare sex med beteckningen S 14B.
Under vintern 1944-1945 då de tyska trupperna efterhand retirerade söderut, förstörande det mesta i sin väg, uppstod ett flyktingproblem i Nordsverige. Ett stort antal flyktingar försökte ta sig från Norge. De hade stora svårigheter i den bistra kylan, och ett flertal omkom också på vägen över fjällterrängen. I detta läge beslutades att sätta in bl a fyra svenska S 14 i undsättningsföretag. Ett stort antal flyktingar räddades således genom insatser med dessa S 14 och annat flyg.
Efter kriget fördelades S 14 som främst sambandsflygplan ut på ett flertal av Flygvapnets flottiljer. Efter 1948 fanns S 14 förutom på F 3 även på F 11 i Nyköping och F 21 i Luleå som spaningsflygplan. Enstaka exemplar av typen fanns som sambandsflygplan på F 6, F 8, F 9, F 12 och F 17. Tjänsten för denna typ upphörde 1961.
Via Osterman Aero AB såldes då sex S 14 till Österrike och Tyskland, Ett flygplan S 14, återköpt och hopmonterat av delar från två av de flygplan som sålts till Österrike, kan idag ses på Flygvapenmuseum i Linköping.
Motor: Argus As 10 (270 hk)
Besättning 2 (3)
Längd: 9,90 m
Spännvidd: 14,25 m
Höjd: 3,05 m
Max startvikt: 1.320 kg
Toppfart: 175 kmt
Minfart: 48 kmt
Antal i tjänst: 2 (S 14), 6 (S 14A), 18 (S 14B)
Registreringsnummer: 3803, 3804, (S 14), 3801, 3802, 3805-3808, (S 14A) 3809-3826 (S 14B)
Förband: F 3, F 11, F 8, F 9, F 5, F 16/20, FS
Spaningsutrustning: 1 st handkamera Hk7, brännvidd 13,5/40 cm
S 14 ”Storken” fanns under åren 1947 – 1961 i ett antal av som mest 14 st (1950) och användes dels som spaningsflygplan, då med handkamera HK7, dels som sambands- och eldledningsflygplan. Vid den stora försvarsfesten 3 juni 1951 på Gärdet i Stockholm kunde åskådarna glädjas åt F 11-musik från luften - när delar av ur F 11 musikkår spelade från fem flygande S 14 när dessa flög förbi hedersläktaren.
Fältmässig service av S 14 "Storken".
