Flyg

S 35E

Författare: Axel Carleson

Hösten 1949 påbörjade SAAB konstruktionsarbetet på SAAB 35 -projektet, som skulle bli ett överljudsflygplan med fartresurser på 1½ gånger ljudfarten. Man valde en ny extraordinär principlösning till ett plan med en deltavinge.

För att ersätta S 29C TUNNAN utvecklades även en fotospaningsversion S 35E baserad på jaktversionen J 35D. S 35E var obeväpnad och dess bästa försvar var att utnyttja överljudsfart på låg höjd. Detta var möjligt även med fälltankar monterade på flygplanet. Prototypen av S 35E flögs första gången den 27 juni 1963 och totalt levererades sedan 60 st av denna version under åren 1965-67. De tjänstgjorde vid F 11 åren 1965-79 och vid F 21 i Luleå åren 1966-79.

S 35E fick en något slankare form än föregångarna bl a genom att nosen förlängdes något. Brist på extrautrymmen i planet gjorde det besvärligt att finna platser för spaningsutrustningen. Det franska företaget OMERA/Segid tog emellertid fram ett kamerasystem, Ska 24 på specifikation av FMV (Försvarets Materielverk). Systemet hade en hög tillgänglighet och visade sig vara mycket slitstarkt.

Fotoutrustningen medgav såväl dag som mörkerfotografering med fem kameror i nosen och två i innervingen för dagfotografering samt en mörkerspaningskapsel med tre kameror och utrustning för blixtfotografering med infrarött ljus för mörkerfotografering.

I samband med att flygtjänsten upphörde på F11 år 1979 så avslutades epoken S 35E DRAKEN.

Data och prestanda:

Motor: RM 6 C

Längd: 15,3 m

Spännvidd: 9,4 m

Höjd: 3,70 m

Max startvikt: 9.930 kg

Toppfart: 2150 km/tim

S 35E - Draken

Författare: Jan-Åke Berg 2008-02-15

Den sista generationen spaningsflygplan på F 11 blev S 35E – Draken. Den 12 år gamla S 29C – Tunnan var omodern både vad gällde prestanda och spaningsutrustning. Avsikten var att ersätta S 29 och S 32C med Viggen. Men då det visade sig att det skulle ta alltför lång tid att få fram en spaningsversion av Viggen tilldelades F 11 modernare flygmateriel i form av S 35E. Detta hade också sina svårigheter. Draken hade ytterst få extrautrymmen för att placera den tänkta spaningsutrustningen.

Allt löstes emellertid och den 27/6 1963 flög S 35E för första gången och i slutet av 1965 kom första serviceexemplaret till F 11. I stället för konventionella vapen och radar ombord hade S 35E sju kameror. Fem kameror placerade i nospartiet samt två i vardera vingens akanbox. Detta blev möjligt genom att använda ett system med speglar så att höghöjdskamerorna, som hade 600 mm brännvidd, kunde monteras liggande. Spaningskamerorna var tillverkade av det franska företaget Omera och användes för såväl högsta som lägsta höjd. För att underlätta inriktningen av planet under fotografering hade föraren till hjälp ett optiskt vertikalkamerasikte av fabrikat Jungner. Föraren hade även en mindre bandspelare i vilken han kunde "tala in" gjorda iakttagelser under spaningsuppdraget. Taktiken med S 35E var oftast att flyga an på låg höjd med hög fart. Då detta var bränslekrävande kunde planet utrustas med fyra fällbara extratankar.

Spanings-Draken hade under många år en framgångsrik karriär och stod på sin tid på toppen av vad som kunde åstadkommas inom spaningstekniken. Den 20/6 1979 utförde 8 st S 35E en avskedsflygning runt Södermanland.

Fältflygare Hans Loquist framför S 35E med kamerautrustningen. Bakre raden de tre höghöjdskamerorna SKa 24, 60 cm brännvidd. Dessa var försedda med spegel och infästa liggande i vingarna. De tre mindre kamerorna är en översiktskamera SKa 24, 44 cm brännvidd samt två låghöjdSKameror SKa 24, 10 cm brännvidd. Längst fram en framåtriktad låghöjdskamera SKa 16B.