Författare: Axel Carleson
Genom S 31 Spitfire erhölls erfarenheter vad ett fotospaningsflygplan med relativt enkel kamerautrustning kunde prestera. När beslutet togs att SAAB 29 skulle byggas i en fotospaningsversion var det också naturligt att erfarenheterna från S 31 –liksom en del av kameramaterialen- togs till vara vid konstruktionen av S 29C. Problemet bestod emellertid i hur kamerorna skulle placeras, vilket försvårades genom det centrala luftintaget. Därför byggdes den främre delen av flygplankroppen om, så att nosens undersida blev platt. S 29C kunde därigenom härbärgera en imponerande kamerautrustning och man lyckades få plats med flera kameraalternativ.
S 29C var det första svenska flygplan som försågs med bakomvarningsradar, som varnade föraren om ett fientligt flygplan låg i bakomsektorn.
1955 sattes världsrekord i hastighetsflygning av en rote (2st ) S 29C på 1000 km sluten bana. Medelfarten blev 900,6 km/tim. Våren 1957 utförde F 11 och F 21/Luleå en förnämlig prestation genom att fotografera hela Sverige från 10.000 m höjd åt Rikets Allmänna Kartverk (RAK). Flygfotograferingen blev ett utomordentligt komplement till RAK egen flygfotografering och därtill en utmärkt övning i höghöjdsfotografering för spaningspiloterna. S29C Tunnan blev en banbrytare för vårt moderna flygspaningssystem och tillika en föregångare inom den moderna flygfotospaningen.
Spännvidd: 11.00 m
Längd: 10,2 m
Antal: 76 st
Motor: RM2
Dragkraft: 2270 kp
Max startvikt: 8000 kg
Maxfart: 1035 km/tim
Maxhöjd: 13.700 m
S 29C i tidigt utförande. Den raka vingframkanten modifierades senare till tandat utförande. Flygplanet kunde förses med en framåtriktad kamera med imponerande 150 cm brännvidd, för fotografering av t ex kustremsa på långt avstånd.
3. S 29 divisionen F 11, 1958. Det var den divisionen som tidig höst 1958 genomförde sensationella spaningsuppdrag mot den sovjetiska Östersjökusten. Läs mer på annan plats på hemsidan.
Övre raden fr. vänster: ff Gustavsson, ff Sjöling, ff Alne, sergeant Gauffin, kapten Lundström (”Luffarn”), fänrik Haar, sergeant Hedenborg (foto/und), ff Mattsson, ff Strandberg.
Nedre raden fr. vänster: ff Nilsson, ff Flodin ,ff Wiklund, ff Östling.
Att F 11:s flygspaning var av mycket god klass visade inte minst det flygspaningsförband, F 22, som F 11 satte upp 1962, och som på ett avgörande sätt deltog i FN-operationerna i Kongo 1962-63. Det var en insats som tilldrog sig internationell uppmärksamhet och stärkte respekten och anseende för det svenska flygvapnet. Två amerikanska transportflygplan fraktade i mitten av oktober 1962 ner 2 stycken S 29C till Kongo. Efter montering i Leopoldville provflögs den första S 29:an den 7 november och sattes in i operativ tjänst redan den 10 november. För de mycket skickligt genomförda flygspaningsinsatserna i samband med FN-uppdraget i Kongo erhöll förste fältflygaren Jan Norlund 1964 Stockholmstidningens guldmedalj för årets största flygarbragd.
Kamerainstallation på höger sida med SKa 10 monterad som lod- och noskamera samt översiktskamera SKa 15.
Fältmässig klargöring av S 29C i slutet av 50-talet. Flygföraren skriver sin fotorapport medan kamerorna tas in i mörkrumsbussen, där de plundras och laddas med ny film. Tankning pågår redan och flygplanet är inom några minuter klart för nytt uppdrag.
En tidig bild av fotolkning med stereoskop av SKa16-film. Bilden är från 1956 varför filmen måste vara ett resultat från fotografering med S 29C.
Författare: Axel Carleson
Den 23 mars 1955 utförde dåvarande majoren Hans Neij och fältflygaren Birger Eriksson en mycket uppmärksammad flygning med var sin S29C. De satta världsrekord på 1 000 km sluten bana med en slutlig medelhastighet på 900,6 km/tim. Med god marginal slog F11-roten det tidigare rekordet från år 1950 på 822 km/tim, som hölls av RAF. Flygsträckan var F11 till en punkt 10 km sydväst Örnsköldsvik och åter. De två S29C var rena standardflygplan med extratankar och alltså komplett utrustade för för spaningsuppdrag. Rekordflygningen betydde internationellt en mycket god respekt för Svenska flygvapnet. Svensk flygindustri kunde därtill visa att ”tunnan” var ett högklassigt spaningsflygplan.
Världsrekord av rote S29C
Enligt F.A.I. (Federation Aeronautique Internationale) i Paris var på 1950-talet ett av de äldsta flygrekorden det som hölls av Jim Cooksey på 1000 km bana. Han uppnådde den 12 maj 1950 en genomsnittsfart av 822 km/tim med ett tvåmotorigt jetflygplan av typen Gloster Meteor Mk8. De bästa chanserna för svenska flygvapnet att sätta ett nytt rekord syntes ligga i att göra en attack mot just detta 1000 km rekord. J29:an hade redan år 1954 visat sig vara ett jetflygplan i klass med utländska medtävlare. Den 6 maj 1954 satte nämligen flygvapnet världsrekord med en J29 B på distansen 500 km sluten bana och uppnådde en medelfart på 977 km/tim – ett rekord som slog det gamla med god marginal.
För att slå rekordet på 1000 km sluten bana valde man därför nu spaningsversionen, J29C, som visat sig vara lika snabb som jaktversionen. Man utförde beräkningar för olika höjder, temperaturer och motorvarvtal och tack vare fälltankarna erhölls en aktningsvärd aktionsradie. Man ansåg sig därför nu ha goda möjligheter att slå Jim Cookseys rekord. Men det fanns i flygvapnet även ett uttalat önskemål att flygningen skulle utföras i förband. Härigenom skulle ju flygvapnets förnämliga egenskaper ytterligare accentueras och ett rekord av detta slag hade dessutom aldrig slagits i förband. Därtill skulle rekordflygningen utföras med två standardflygplan, tagna direkt från "linjen". De skulle vara komplett utrustade för spaningsuppdrag och alltså inte i något som helst avseende vara nedbantade och normala xxvärden skulle användas hela tiden. F11 fick order att utföra uppdraget i anslutning till vissa fältmässiga som prov pågick på flottiljen - man försökte utröna användbarheten av S29:orna när det gällde spaningsuppdrag på långa avstånd. Trots all ståhej omkring den planera de rekordflygningen ville man ändå poängtera att det rörde sig om en ganska normal övning och en vanlig rutinflygning. Flottiljchefen, överste Henrik Nordström, utsåg dåvarande kaptenen och divisionschefen Hans Neej att utföra flygningen samt att inrangera flygningen i ett ordinarie utprovningsprogram. Som förare i den andra S29:an utsåg Neej den förare på sin division som han hade alldeles särskilt förtroende för- dåvarande fältflygaren Birger Eriksson, senare flygkapten vid SAS med namnet Erksell.
Självfallet fordrade flygningen ett noggrant studium av tävlingsbetämmelser och andra förberedelser, som t ex kontrollpunkter, barografer, sedvanliga navigeringsberäkningar mm. En förutsättning för flygningen var dessutom att det rådde klart väder med god sikt för att kunna detaljnavigera under hela flygningen.
Den 23 mars 1955 startade roten från F11 kl 1303 i strålande och kallt väder. De steg till 6000 m höjd och flög med avsedd fart till första brytpunkten, vid Nätra utanför Örnsköldsvik och fällde extratankarna över Bottenhavet. Vid vändpunkten, som passerades på 50-100 m höjd, låg ett spaningsplan S18 med kontrollant ombord och följde vändningen. Därefter steg roten åter till 6000 m höjd med kurs direkt mot Skavsta. Klockan 1413 passerades mållinjen på Skavsta och den slutliga medelhastigheten noterades till 900,6 km/tim. Det nya rekordet var därmed ett faktum. Efter målgången blev det bråttom för Hans Neej och Birger Eriksson att sätta hjulen på banan, eftersom bränslet var på upphällningen.
Med S 29 Tunnan på spaning över Sovjetunionen 1958. Utgörs av två böcker.
Del 1:
PÅ SÄRSKILT UPPDRAG UNDER KALLA KRIGET, där författarna, tre av de piloter som var med, beskriver den extraordinära händelsen.
Detta är berättelsen om ett hemligt spaningsuppdrag som 3. S 29-division vid F 11, Nyköping, beordrades genomföra hösten 1958. Under en vecka i månadsskiftet augusti/september det året var vi åtta S 29-piloter som under sträng sekretess bedrev offensiv flygspaning mot strategiska mål längs Östersjökusten, från Dagö och Ösel i norr till Peenemünde i söder. Vi flög över sovjetiska hamnar och raketbaser och tog närbilder i hög fart från låg höjd. Uppdragen genomfördes med största precision och kortast möjliga exponeringstid över fientligt territorium. Uppdragen och spaningsresultaten hemligstämplades och händelsen har hållits dold i 60 år.
Berättelsen bygger på personliga minnen hos tre S 29-piloter som var med och genomförde uppdragen – före detta fältflygarna Birjer Östling, Roland Strandberg samt undertecknad, Jan H Mattsson. Tillsammans har vi dokumenterat gemensamma minnesbilder och personliga upplevelser från händelsen samt rekonstruerat färdvägar till några av vara mål och uppdrag. Förutom avslöjandet om det hemliga spaningsuppdraget ges en schematisk bakgrundsbild av det militärpolitiska läget under perioden 1940–1958, samt hur verkligheten och vardagen kunde se ut för en ung spaningspilot vid den aktuella tiden. Försvarspolitiska reflektioner bygger bland annat på studier av handlingar och rapporter från Krigsarkivet och Flygstaben samt publicerade böcker om svensk flygspaning. Förhoppningen är att berättelsen ska kunna tjäna som en källa för den som vill förstå flygvapnets faktiska agerande under kalla kriget.
Del 2:
EN TOPPHEMLIG SPANINGSOPERATION, utgiven av F11 Museum, förklarar bakgrund och förutsättningar för företaget.
Inom F11 Museum och Nyköpings Flyghistoriska Förening, NFF formades 2005 Spaningsgruppen med syfte att dokumentera svensk flygspaning under perioden flygplan S 16 Caproni 1941 till och med flygplan S 37 Viggen. Gruppen har haft ett tjugotal medlemmar, ytterst kvalificerade från olika befattningar och områden inom spaningsflyg och underrättelseverksamhet 2016 kom det till NFF:s kännedom att den typ av spaningsflygningar som 1949-1950 ägde rum i Östersjöområdet med flygplan S 31 Spitfire även genomfördes så sent som 1958, då med flygplan S 29 Tunnan från F 11. Jan Mattsson, en av flygarna som deltog ombads att skriva ner sina minnen från uppdragen. Jan tillsammans med Birjer Östling och Roland Strandberg samlade sina minnen i skriften ”På särskilt uppdrag under kalla kriget”.
Då det 2020 gått mer än sextio år sedan händelsen ser författarna tillsammans med NFF:s styrelse inget hinder i att offentliggöra berättelsen. Ur Spaningsgruppen bildades för denna händelse ”Lilla Spaningsgruppen” som tillsammans med förarna lagt ett stort arbete på att så långt som möjligt få händelsen bekräftad. Den höga grad av sekretess som omgärdade uppdragen har dock inneburit att alla former av dokument och bilder från händelsen omsorgsfullt destruerats. De belägg för händelsen som nu efter drygt sextio år står att finna är flygjournaler. De tre förarna är de enda som nu kan bekräfta att spaningsflygningarna 1958 ägde rum så som de beskrivs i skriften ”På särskilt uppdrag under kalla kriget”. För att komplettera bilden av händelsen har NFF med hjälp av experter tagit fram skriften ”En topphemlig spaningsoperation” med beskrivningar av det politiska, taktiska och tekniska läget som gällde 1958.
Författare: Sven Sjöling.
Författare: FV-nytt 1963.
Författare: Axel Carleson.
Författare: Axel Carleson.
Författare: Erik Karrman.
Författare: Axel Carleson.
Författare: .
