Författare: Axel Carleson
Flygfotospaningens betydelse i det moderna kriget kan knappast överskattas. Under andra världskriget erhölls över 80% av de allierades upplysningar om tyskarna från flygfotografier. Allteftersom flyghöjden har ökat har också kravet på negativskala och kamerornas brännvidder ökats. De höga farterna har inte varit något problem för de moderna flygfotokamerorna. Genom att låta filmen röra sig i flygriktningen med en efter hastighet, flyghöjd och brännvidd avpassad fart, elimineras rörelseoskärpan (SK BIRK = blidrörelsekompensering).
Med kameran "förflyttar" man målet hem till spaningsförbandets fotolaboratorium där sedan experterna/fototolkarna kan studera målet. Genom att spaningsflygaren alltid försöker ta stereobilder, ger han fototolkarna en möjlighet att i bilden mäta t ex storlek på flygplan, fartyg, landningsbanor osv. Vidare kan man genom att samtidigt använda olika slags film upptäcka maskerade anläggningar.
När svensk flygspaning på 1930-talet började fotografera mer på allvar, använde man som regel helt vanliga handkameror, ofta stora och klumpiga. Kamerorna var i många fall tillverkade i Tyskland. Det innebar att man, när avspärrningar och embargon under andra världskriget infördes för praktiskt taget allt som kunde användas inom försvaret, snabbt fick lov att ta beslut att kameramaterial för fotospaning skulle utvecklas inom landet. Och en finmekanisk fabrik som kom att ägna sig mycket åt kameror var Ross AB i Göteborg, sedermera ombildat till Victor Hasselblad AB. Kungliga flygförvaltningen tillsammans med fotofficerare och fotoingenjörer från F11 tog då fram specifikationer på olika kamertyper som sedan Hasselblad tillverkade. Utvecklingen av flygkameror åtgick därmed ständig, parallellt med utvecklingen av själva spaningsflygplanen.
Under efterkrigstiden fram till 1980-talet har mycket fotospaningsmaterial unnat köpas utomlands och har sedan vidareutvecklats av flygvapnets fotoexperter för att passa våra spaningsflygplan S 29C, S 32C, S 53E med flera.
Moderniseringen av kamerorna ställde också ökade krav på kortare tider från spaningsinsats till rapport från tolkningen. Markmaterielen har därför också hela tiden varit tvungen att utvecklas och förbättras i takt med flygplanens och kamerornas utveckling. Här nedan redovisas några kameratyper som varit de viktigaste "byggbitarna" i hela utvecklingskedjan av kameror och som använts i F11 spaningsflygplan.
Avsedd för avstånds och höghöjdsfotografering med S 32C Lansen. Fpl hade två kameror monterade vertikalt så att de täckte över något i centrum.
Kameran har bildrörelse-kompensering och styrdes manuellt av föraren från kontrollenhet. Exponeringen (bländaren) kunde ställas in liksom parametrar som styrde bildfrekvensen så att stereoövertäckning erhölls.
Kameran var avsedd för fotografering med pyroteknisk blixt (fotobomber) och hade därför centralslutare med en kortaste exponeringstid av 1/400 s. En lång exponeringstid i flygspaningssammanhang. Vid dagerfoto användes objektivet avbländat vilket innebar att oskärpan reducerades. Kameran gav mycket skarpa bilder då inte fpl rörelser gav oskarpa bilder. Kameran tillverkades av Fairchild Camera Instruments Corporation N.Y. USA.
Svensk beteckning: Spaningskamera 23
Tillverkarens beteckning: Fairchild K47 (modifierad)
Negativformat: 23 x 23 cm
Antal exponeringar: 30 m, beroende på birk
Objektiv: Typ F420
Brännvidd: 60 cm
Bländare: f 4–22, väljs av föraren
Vikt: Ca 40 kg utan kassett
Använd i flygplan: S 32C, Lansen
Värmekameran används vid alla spaningsalternativ utom avstånds- och högfoto. Kameran är riktad rak nedåt och bildvinkeln är 120°
Kameran känner av infraröd strålning från det överflugna området. Strålningen tas emot och fokuseras i sensorer ett via spegelsystem. Sensorerna är känsliga för infraröd strålning inom området 8 - 14 µm. Den mottagna IR-strålningen om¬vandlas till elektriska signaler. Via lysdioder omvandlas signalerna till ljus som fokuseras på en fotografisk film, se bild. Ljusstyrkan som exponeras på filmen varierar i förhållande till IR-signalens styrka så att en bild av värmekällan kommer att "ritas" på filmen.
När ett "mål", som är varmare än omgivningen pas¬seras erhålls en markering i filmens marginal. Känsligheten för markeringen kan väljas från +5° - +50°C över omgivningens temperatur.
Löjtnant Bo Penner sittande i SK14 tar emot en handhållen SKa 4 av vpl Pettersson, 1.div 1945.
Fotoingenjör I. Hultgren t.v. och vapentekniker K-G Linder diskuterar ett problem i filmframmatningen i en SKa10-kamera. Året är 1954 och platsen är avd VI kameraverkstad.
Under 1980-talet modifierades ett antal SH 37 för att kunna använda kamerasystemet CA-200 som hade ett objektiv med mycket stor brännvidd.
CA 200 var en amerikansk specialkamera som monterades på vissa flygplan. Dessa byggdes om för att passa den nya kameran, som hängdes under flygplanskroppen. CA-200 var avsedd att användas för att fotografera kustlinjer från hög höjd och på långt avstånd. Objektivets brännvidd var 1676 mm. Kameran var gyrostabiliserad och kunde följa målet under sväng. Kameran fotograferade snett åt sidan via en spegel.
Den karakteristiska förlängda nosen på Sk 60C rymde en kamera SKa 29. Med kamerautrustningen kunde flygplanet användas för viss typ av spaningsuppdrag.
SKa 29 är en panoramakamera 180° bildvinkel och täckte alltså hela området från sida till sida.
Författare: .
Författare: .
Författare: Ingvar Johansson.
Författare: Mats S. E. Broberg.
