Författare: Walter Jonsson
Underrättelseplutonen är en av de viktiga komponenterna i spaningssystemet. Den senaste versionen tillkom under 1970-talet för att ingå i S37-systemet och har sedan dess kontinuerligt utvecklats och anpassats till aktuella uppgifter. Här görs ett försök att spegla vad som fanns innan.
För att klara framkallning, kopiering och förstoring av flygspaningsbilder fanns inledningsvis fotobussar. Det var rullande laboratorier som följde med spaningsdivisionerna då dessa baserades på krigsbaser. Bussarna grupperades i terrängen i anslutning till baserna och filmerna transporterades dit från flygplanen med motorcykelordonnanser. Fotobuss-42, som var gengasdriven, avlöstes efter kriget av Fotobuss-45. Bussarna var inredda med tre rum varav det mellersta användes för kopiering och förstoring, det aktre för framkallning och det främre som stabsutrymme. Bussarna klarade el- och vattenförsörjningen med inbyggd generator och vattentankar.
I samband med spaningssystemets expansion i slutet av 40-talet och under 50-talet blev bussarna en svag länk i systemet på grund av att de var för få och omoderna. Man började studera alternativa lösningar. En var att ha separata utrustningar som transporterades på lastbil och som installerades i befintliga lokaler i anslutning till krigsbaserna vid varje tillfälle. Det var naturligtvis för omständligt och tidsödande. I slutet av 50-talet fick vi tillfälle att köpa engelska utrustningar baserade i tält. En sådan utrustning inköptes. Den sattes på försök upp bortom 1.div och bestod av separata tält för mörkrum, ordersal och förläggningar mm. Det gick inte att uppbringa någon entusiasm för den utrustningen varför ingen ytterligare anskaffning kom till stånd.
Inom den civila verksamheten hade man börjat anskaffa arbetsbodar på hjul som flyttbara personal- och materielutrymmen vid bl a gatu- och anläggningsarbeten. Sten Brycker såg där en möjlig lösning på våra behov. En uppsättning vagnar inköptes från Vattholma bruk norr om Uppsala. De utrustades med utrymmen för framkallning, kopiering, förstoring och fototolkning i två vagnar. En vagn blev ordersal och en utrymme för flygande personal. Den första underrättelseplutonen var ett faktum. Personalen utgjordes av fotografer, kameramekaniker, värnpliktiga fotobiträden, fototolkar och bilförare. Reservofficerare med flygspaningsbakgrund blev chefer med fototolkutbildade underofficerare som ställföreträdare. Mörkrumsbussar transporterade film till och från flygplanen och med en TMR-10 upprätthölls förbindelse med spaningsledningen. I samband med flygspaningsutredningen 1959-1960 demonstrerades en fältmässigt uppställd pluton för dåvarande CFV Thunberg. Brycker förde befälet och beordrade bl a ombasering. Demonstrationen föll väl ut och anskaffning beslutades.
Spaningssystemet bestod då av 10 krigsdivisioner med 10 O-baser och fem T-baser varför ”Cirkus Brycker” kom att omfatta hela femton plutoner, en imponerande utveckling från de gamla fotobussarna. En svaghet i systemet var att vagnarna inte fick köras med mer än 30 km/tim vilket var en allvarlig begränsning vid ombasering. Kvaliteten på vagnarna var inte heller särskilt hög. De tålde inte i längden att stå ute vid krigsbaserna. Inför övergången till S37-systemet måste nyanskaffning ske.
Studier inför framtagning av ny underrättelsepluton startades i början av 1970-talet. Ambitionsnivån var hög och resurser saknades inte. Effektivitetskraven var styrande. AGA var från början engagerade i framtagning av utrustning men fick ersättas av firman Teleprodukter som visade sig ha större kompetens.
Författare: Lars Möller
Filmen spolades upp på något som kallades för spiralhjul i en av fabrikat Hansen. Jag har minnesbild av att Hansen-utrustningen var framtagen för framkallning av röntgenfilm på sjukhus. Det fanns en firma som hette ”De oude Delft (eller något i den stilen). Hansen-utrustningen hade en spårskiva i botten som styrde inmatningen på spiralhjulen. Spiralhjulen kunde ställas om till olika bredder på filmen, var ca 30-40 cm i diameter och det gick att få upp 30 meter film på rullen. Filmen processades i kärl på ca 30 liter. Det gick att processa 2 st 241 mm film samtidigt. Filmen torkades i en apparat som hette Sirocco. Papperskopior gjordes i kontakt eller förstoringsapparat Sacap och kopiorna framkallades för hand i plastskålar.
Filmen tolkades på en ljuslåda. Ljuslådan monterades på sin egen transportlåda och tolken satt på denna låda. Luppar, stereoskop mm fans i en annan låda, Fototolksats (?). I flygplanet fanns en bandspelare som spelade in kommentarer (mera?) från piloten. Det var en rullbandspelare som kallades för FB2. För att kunna lyssna på banden fanns en bandspelare Uher 4000 Reporter.
Med system S35 var det besvärande att hålla reda på den hemliga flygbilden. Det stansades, med hjälp av en nålstans, in löpande nummer i varje bildruta, så att detta syntes när man gjorde papperskopior av bilden. Fanns denna nålstans i vagnarna?
Den första generationens mobila fotolabb, mörkrumsbilarna, ersattes i slutet av 50-talet av den kompletta undplutonen med fyra dragna vagnar, ”cirkus Brycker”, efter major Sten Brycker som ledde arbetet med utvecklingen av undplutonen. De 4 vagnarna, här fredsuppsställda på flottiljen, inrymde komplett fotolabb för framkallning och kopiering, stabsvagn med plats för divisionsledning samt en vagn med fototolkutrustning. Max tillåten hastighet för de obromsade släpvagnarna var 20 km/tim, vilket gjorde ombaseringar relativt tidskrävande.
Uppstart av de två elaggregat som utgjorde strömförsörjningen till den första generationens undpluton, vid vinterövning förlagd till Larslund (5 km NV SKavsta) februari 1966.
Från vinterövning förlagd till Larslund (5 km NV SKavsta) februari 1966. Genomgång före flygning i stabsvagnen hålls av löjtnant Thore ”Krull” Eriksson. övriga på bilden är fr.v. fältfl Hans ”Smått” Andersson, fnav Sjögren, fnav, Börje Karlsson, okänd, fältfl Abrahamsson, fnav, Gunnar Hellgren, fnav Karlsson, fnav Korserius, okänd, fältfl Gunnar Vieweg, okänd, fältfl Hans-Åke Holm, fältfl Risto Lammervo, löjtnant Ingvar Holmberg. H-Å Holm bär röd halsduk medan övriga som enda division i Sverige bär svarta halsdukar.